Nr 126 2011
Frida Palmérs “Karlavagn” på plats i Blentarp
Nu har Frida Palmérs grav i Blentarp fått sin blomstrande utsmyckning i form av Karlavagnen! Extremt stort tack till Blentarpsborna Gunilla LIndberg, maken Bo Bergman och barnbarnet Emmie som sett till att graven smyckats med lavendel och dessutom fått en rejäl skvätt med vatten.
– Lavendel är tålig och klarar sol, bladen grånar och sittter kvar på vintern, på våren klipper man ner gamla blomställningar och så kommer det nya, berättar Gunilla.
Lavendelplantorna kommer från Vasaholms plantskola.
Jag kallar ju Gunilla för vårt “lokalombud” i Blentarp i räddningsaktionen av Fridas grav, Frida Palmér som var Sveriges första fil dr i astronomi och som gick ur tiden 1966. Under epoken i Halmstad som fysik- och mattelektor hade hon bl a Gunilla i sin klass på gymnasiet.
Nu har räddningsaktionen tagit ett stort steg framåt, och jag vet att massor av svenska astronomer, yrkesforskare och amatörer, är enormt tacksamma över Gunillas och Bos insatser. Ni vet nog inte vilka positiva vibbar ni orsakat i cyberrymden, men så är det.
Bilder finns även här:
http://www.facebook.com/media/set/?set=a.1917568457191.2106693.1181377661&l=2920fee901
“Forts följer.”
Notabelt om Uranus
1781 utvidgade William Herschel vårt planetsystem med upptäckten av den sjunde planeten Uranus, men faktum är att planeten setts betydligt tidigare inte en gång utan mängder av gånger. Allra först av John Flamsteed som katalogiserade en stjärna 1690 som 34 Tauri, och det måste enligt alla beräkningar ha handlat om just Uranus.
Håller Lars von Triers Melancholia?
Jag vägrar ju tro att Lars von Trier, den danske filmregissören, är så korkad att han är nazist och Hitler-beundrare. Av detta skäl kastades han ju ut från Cannes-festivalen i år efter att ha gjort bort sig på en presskonferens, som kan ha skadat hans filmkonst för hela livet. Tyvärr.
Däremot har von Trier uppenbarligen fängslats av det kosmiska undergångstemat i sin nya film Melancholia. vars trailer jag sett (kolla sajten nedan) och som tycks handla om jordklotets slutliga öde i form av en krock med en okänd planet. Den bild som pytsas ut i samband med “krocken” är väl inte direkt vetenskaplig, om jag säger så.
Vi får vänta och se hur pass vederhäftig von Trier är i sin dystopiska sf-story, som bevisligen har med några av samtidens bästa filmskådisar (Charlotte Rampling, Kiefer Sutherland, John Hurt, Stellan Skarsgård, Alexander Skarsgård m fl). Dessa brukar kunna lyfta även ett uselt filmmanus.
Filmtrailern har du här:
http://www.melancholiathemovie.com/
Gammal Expressen-nyhet
När det gäller astronomiska nyheter tror jag att W-bloggen är relativt sett väl placerad i framkanten av “mediabruset”, bevisat av vad Christian Vestergaard uppsnappat:
Att CV:s och Lars Olefeldts tips om Photopic Sky Survey (W-bloggen nr 120 2011) nu blivit en “nyhet” hos min gamla arbetsgivare Expressen:
Einstein hade rätt – igen!
Det har gått som en löpeld bland världens ledande etermedier och tidningar att Albert Einstein fått rätt än en gång, att den allmänna relativitetsteorin bekräftats av NASA:s Gravity Probe B-sond. Efter sju sorger och åtta bekymmer har sonden levererat oomtvistad data, som bevisar att rymden kring jordklotet inte bara är krökt utan att denna krökta rymd följer med jordklotet och svagt roterar under dess vandring genom solens i sin tur krökta rymd.
I The Guardians senaste veckoupplaga försöker sig en journalist på att beskriva fenomenet som att det är som om skeden i en tekopp roterar och får tevattnet runt skeden att också snurra. Jaja.
Gravity Probe B började ta form redan i början av 1960-talet men det dröjde ända tills 2004 innan sonden skickades upp. Den hade då strukits ur NASA:s petita inte mindre än sju gånger, och som lök på laxen började sondens elektronik omedelbart konstra när den lagt sig till rätta i sin bana. Även detta lyckades teknikerna lösa, och nu har de sollat fram Einstein-effekten:
Den roterande rymdkrökningen – “frame-dragging” lyder den engelska termen, jag har inte sett nån bra svensk översättning annat än “rymdens medsläpning” (i översättningen av Nigel Calders uppdaterade bok Einsteins universum) – runt jordklotet snurrar i den svindlande hastigheten av en säger en 37/1000-dels sekund per år.
Utgångspunkten för det lyckade resultatet är att NASA-sonden varit exakt fixerad vid en ledstjärna, IM Pegasi, och att sondens fyra bordtennisboll-små gyroskop är de mest perfekta sfärer som nånsin fabricerats på jordklotet.
Första konkreta beviset på Einsteins rymdkrökning var ju den totala solförmörkelsen som dokumenterades av Arthur Eddington 1919. I rapporten som stimulerade till Eddingtons expedition påpekade, ser jag nu i Einsteins uppsats, att även Jupiter naturligtvis avböjer nära stjärnljus, med en 100-del av solens 0,83 bågsekunder.
Min fråga: Har nånsin Einstein-effekten studerats via Jupiters rymdkrökning? Nån som vet?