Nr 89 2011
Familjeporträtt av Keplers exoplaneter
Jag måste säga att jag blev paff när Christian Vestergaard, W-bloggens eminente viceredaktör, nyss skickade över APOD-bilden från 29 mars – det TOTALA FAMILJEPORTRÄTTET av Kepler-sondens kandidatlista över stjärnor med exoplaneter. Stjärnorna och deras mörka planeter är skalenligt återgivna.
Titt som tätt glömmer jag att gå in om APOD, som ju också återfinns på ASTB/TBO:s egen hemsida. Men här är resultatet av “besöket hos fotografen” en gång till:
Och solen? Jodå, vår mysiga, livsavgörande hemstjärna finns också med för jämförelsens skull – solen är den ensamma stjärnan med Jupiter på andra raden.
Den största stjärnan uppe till vänster är sex ggr större än solen, den minsta längst ner till höger har en radie på 0,3 ggr solens.
Forskarna jobbar just nu med att luska ut hur många av Keplers 1235 kandidater – det kommer fler! – som verkligen är planetbärare.
Hans Bengtssons ABC
Kultur och astronomi går in i varandra, bevisat av dagens bidrag ur Hans Bengtssons ABC för astronomer. X:et kan står för mycket!
X för tankarna till målning
men utan Erixson röntgenstrålning.
Svaveldioxid kom i vägen
Under en epok av jordens och Mars tidigaste historia för 3-4 miljarder år sen, bombarderas planeterna av mikrometeoriter från asteroidbältet, små meteoriter rika framför allt på svaveldioxid. I planeternas atmosfärer skapade dessa en sorts aerosoler, som reflekterade solens strålar ut i kosmos igen – med följden att planeterna kallnade. En tidig arktisk vinter stod för dörren och den varade i flera miljoner år.
Varje år pumpades 20 miljoner ton svaveldioxid in i jordatmosfären, och det kom att spela stor roll för livets (försenade) uppkomst, visar en forskarrapport från Imperal College i London.
Redan för en 4 miljarder år sen utsattes således jordklotet för katastrofala klimatpåverkningar utifrån, och eventuella primitiva mikrober gick i ide. För Mars kan svaveldioxiden rentav ha stoppat upp alla kvantumsprång mot liv.
Kloke Seneca
Jag läste några rader i Senecas Naturales Quaestiones (inte på latin, i engelsk övers) om meteorer. Den kloke från Corduba, sen romare, född på Jesu tid, noterade att stjärnfall inte har med stjärnorna att göra, för då borde antalet fixstjärnor hela tiden minska. De var oföränderligt många på himlavalvet, vilket mer än antyder att han kunde sin stjärnhimmel.
Seneca diskuterar också om stjärnfall äger rum på dagtid. Det gör de, menade han. Fixstjärnorna försvinner ju inte på dagtid men de dränks av det intensiva solljuset. Samma med “stjärnfallen”.
Under tiden på jorden…
… har dinosaurieforskarna kommit på hemligheten bakom vissa av djurens extremt långa halsar. Eftersom kropparna var stora och otympliga och i vissa lägen nästan orörliga och gräset var grönare, rikligare och godare “på andra sidan” när gräsätande dinosaurier skulle beta, utvecklades halsar som nådde långt.
Jämförelsen görs med 50-talets primitiva dammsugare: Om de placerades mitt på en matta kunde sen husmor med hjälp av dammsugaren (säkert en julklapp av honom!) och dess långa slang komma åt alla skrymslen i rummet.
Ett räkneexempel:
En 25-tons brachiosaurus använde 80 procent mindre energi när han eller hon betade om halsen var nio meter lång från torson räknat och inte sex meter lång.
Darwin-effekten i rena rama Jurassic-verkligheten!!!