Cassiopeia-bloggen

En av Plutos “dödgrävare” skriver memoarer

Genom sin tålamodsprövande utforskning av  Kuiperbältet blev Caltech-astronomen Mike Brown (t v) – han jobbade med ena Schmidten uppe på Mount Palomar – en av Plutos dödgrävare. Det är själva utgångspunkten för hans trevliga memoarbok How I killed Pluto and Why It Had It Coming (utgiven av Spiegel and Grau, NY).

Mike Brown och hans  team har skrivit in sig i annalerna som upptäckare av en rad stora objekt i Kuiper-bältet, och eftersom Pluto ingår i bältet blev det nödvändigt att organisera om i planettabellerna, Det handlade mycket om semantik, begrepp(sförvirring) och ett nästan “linné-astronomiskt” klassificeringsraseri.

Mike Browns fokus som vetenskapare har alltid varit planetsystemets ytterkant, och med ett par dedicerade kolleger gav han sig den på att fingranska Kuiperbältet efter i teleskopen synliga objekt. Den tionde planeten spökade! Genom att jämföra nytagna bilder med äldre Palomar-bilder och genom att finna ut ett datasystem som gjorde jakten mänsklig, bar sökandet så småningom frukt. Skulle Mike Brown ha suttit vid en blinkkomparator och jämfört plåtar, hade jobbet tagit en livstid. Nu snabbades processen upp, och till sist satt han där med 40 000 “misstänkta” Kuiper-objekt. Hanterbart!

Så småningom hade de allra flesta gallrats ut.

Resultat?

Idag är en rad “transneptuniska” objekt förenade med  Mike Browns namn, framför allt upptäckten av dvärgplaneterna Quaoar, Sedna, Orecus, Haumea, Makemake och Eris.

Omständigheterna kring de flesta upptäckterna beskrivs i hans bok på ett underhållande och personligt sätt – den unga familjen Brown är hela tiden med i spelet – och det är klart att mycket handlar om kontroversen om Haumea och Plutos degradering.

Haumea fick av Brown och hans medupptäckare arbetsnamnet Santa och dess första nyupptäckta måne blev helt logiskt Rudolph. Men julklappen blev annorlunda…observationerna – och positionerna –  kom att ligga på en öppen internetsajt, vilket gjorde att kort tid innan Brown och hans kolleger skulle offentliggöra sitt spektakulära fynd  kom beskedet att spanska astronomer gjort upptäckten. Dessa stal kort och gott datauppgifterna, och Brown utreder så gott det går vad som kan ha hänt.

Poängen är att spanjorerna inte visste ett dugg om himlakroppens rent fysiska natur. De trodde att den var dubbelt så stor som Pluto, vilket BBC också kablade ut. I själva verket är Haumea betydligt mindre än Pluto och har dessutom månar. Detta visste de inte om, spanjorerna, så där föll de på eget grepp.

IAU består av “många mindre modiga män” och har aldrig gett Mike Brown entydig credit för upptäckten, däremot har IAU accepterat hans namn Haumea. Spanjorernas namnförslag underkändes, vilket är en sorts ställningstagande i sig. Även Mike Browns namnförslag på de bägge månarna har godkänts.

Slutsats? Att fiffel och båg inte är okänt ens bland astronomer. Tyvärr. Spanjorernas argument om att all forskningsdata ska vara omedelbart delbar med resten av världen, håller inte. Data ska granskas, vägas, mätas, rapporter skrivas, dessa referensgranskas, det är en långt process från ax till kaka i forskningens värld. Genvägar blir lätt senvägar. Spanjorerna visste inte nånting om vad de “upptäckt”. De ville bara vara först och de var beredda att använda direkt oetiska metoder.

Och Pluto? Det är roligt att följa Mike Browns salta kommentarer – han är inte medlem av IAU vad jag vet – och hur spelet lades upp inför detroniseringen av Pluto till “dvärgplanet”. IAU-debatten var mysko. Det dillades om att införa begreppet  “klassiska planeter”, och diskussionen gick dithän att en del astronomer  till och med ville att Pluto-månen Charon skulle klassas som planet.

Mycket är luddigt fortfarande, tycker jag, och Mike Brown som tror att han varit med om att upptäcka vad som går att upptäcka av storformatiga dvärgplaneter i Kuiper-bältet, kan fortfarande drömma  om att där ute upptäcka en ny, stor, självständig  “riktig” planet:

I så fall den nionde!

PS 1.

Den som läser Mike Browns biografi upptäcker att dvärgplaneten Makemake inte ska uttalas som vi tror. Ordet är hawaiianskt och ska uttalas “mah-kay mah-kay”.

PS 2.

Notabelt är att Mike Browns bok nästan helt och håller saknar illustrationer. Det är inte ofta idag att det utkommer astronomiböcker utan ett bedövande bildmaterial. Här är det texten som talar. Kul! Boken rekommenderas (och kan lånas).

Hans Bengtssons ABC

Patrick Moore skrev en gång en underhållande bok med titeln  Can you speak Venusian? där han skildrade ett antal “oberoende tänkare”. Jag är stolt över att han i mitt ex skrev “To an Idependent thinker from another”…

Venusianska är garanterat ett svårt språk, vilket framgår ur dagens kärnfulla “V” hämtat ur Hans Bengtssons ABC för astronomer:

Venusianska talas blott

av en och annan polyglott.

Det värsta aprilskämtet…

.. inom vår kära vetenskap kan mycket väl ha inträffat 1 april 1959, då en amerikansk amatörastronom vid namn Walter Scott Houston skrev i sin tidskrift att Mars omgavs av konstgjorda satelliter i form av dess pyttemånar.

En kort tid därefter visade det sig att den berömde  sovjetryske astronomen Iosip Shklovsky gått på storyn och trodde på den. Han skrev t o m om de artificiella månarna i en bok. Det var framför allt Phobos med dess låga densitet som spökade för ryssen.

Gasjättarnas ringar störs av kometsmällar

Både Jupiters och Saturnus ringsystem har störts av passerande kometfragment, visar dagsfärsk rapporter som bygger på data från NASA-sonderna Cassini, Galileo och New Horizons.

Speciellt intressant är den direkta kopplingen mellan en sådan störning och kometen Shoemaker-Levy 9, som störtade på Jupiter under ett oundvikligt  “kamikaze”-uppdrag 1994.

Störningen i Saturnus ringar tros ha att göra med ett helt moln av kometspillror som passerade det inre ringsystemet 1983.