Cassiopeia-bloggen

MÅNEXTRA

Rekord i fullmånebilder

Gårdagens fullmåne är förmodligen den genom tiderna mest fotograferade. spaceweather.com har en hel klase bilder. Även Peter Rosén är med med några vackra Stockholms-studier.

Bilden under togs av spanjoren Paco Bellido i Cordoba och visar den gulgräddaktiga “supermånen” med Espejo-slottet i förgrunden. Snyggt!

Någon i ASTB-gänget som sitter på bilder?

Paco Bellido är född 1969 och är en entusiastisk amatörastronom, som bloggar om månen. Ett av skälen är att månen är den himlakropp som enklast går att studera från en storstad. Hans hemsida med blogghänvisning hittar du här.

Hans Bengtssons ABC

Nu är vi på “g” i Hans Bengtssons uppskattade ABC för astronomer:

Galaxer, åtminstone en del,

är som kanelbullar fast utan kanel.

Ytterligare en fantastisk rysk bild

Hoppsan! Plötsligt kom ryssarnas Elekro-L med ytterligare en fantastisk månbild, denna gång av en “nästan-fullmåne”  och Röda havet i förgrunden.

Förändringar på månytan?

För en 150-160 år sen var det på modet bland tiden astronomer att diskutera ifall månen fortfarande var  vulkaniskt aktiv och  om det skett förändringar i kraterlandskapet. Kratern Linné ansågs ju av Johann Friedrich Julius Schmidt ha visat drastiska förändringar, vilket ganska snabbt avfördes som observationsfel.

Kratern Cichus är ett annat intressant fall liksom dubbelkratern Messier A och Messier B – Wilhelm Beer och Johann Heinrich Mädler (Beer und Mädler) såg dem 1837 som runda, prästen och månobservatören T W Webb 1857 som fyrkantig respektive oval. Två parallella streck från kratrarna fick samtidens populärvetare att likna (obs. bara likna) formationerna vid en komet.

Och sanningen är?

Den är mycket spännande, för så här ser Messier A och Messier B ut enligt NASA:s månutforskare Neil Armtrong et al:

På lite avstånd, från Apollo 15, såg kratersystemet ut så här med “kometsvansen”:

Som grädde på moset: En förnämlig 3 D-version blev rentav APOD härom året. Fram med dina gamla 3D-glasögon (inte Avartar-glasögonen), och glöm inte dubbelklicka för att få upp bilden rejält i format.

Den moderna NASA-tekniken i all ära, men jag kan inte komma ifrån att jag imponeras över vad månobservatörerna såg redan vid mitten av förrförra seklet.

Uranus-forskare ur tiden

James Elltiot, som orkestrerade upptäckten av Uranus ringsystem, har gått ur tiden, 67 år gamml. I cancer.

Elliot var knuten större delen av sitt forskarliv till Massachusetts Institute of Technology, MIT, och det var 1977 – med hjälp av det flygburna Kuiper Airborne Observatory – som upptäckten skedde. Planet flög över Indiska oceanen för att dokumentera en Uranus-ockultation av en stjärna, och   Elliot var smart nog att sätta igång sitt instrument en halv timma innan ockultationen. Han upptäckte då svaga ljusförändringar, vars rätta natur Ellit snabbt insåg: Att gasplaneten omgavs – precis som Saturnus och Jupiter –  av ett ringsystem.

Samma ockultationsmetod använde Elliot och hans forskarkolleger 1988, då de kunde slå fast att Pluto har en atmosfär. Plutoatmosfären  fortsatte han forska i.

Senaste åren arbetade Elliot mest med Kuiper-objekten bortom Neptunus bana.