Titius-Bode har kosmisk räckvidd?

Jag har i en tidigare blogg (nr 45 2010) undrat: Funkar Titius-Bodes lag även i andra planetsystem utanför solen? Nu finns ett lysande tillfälle att kolla saken, eftersom ESO i dag offentliggjort  upptäcktenen av ett exoplanetsystem bestående av  minst fem planeter i omloppsbana runt den solliknande stjärnan HD 10180. En G-stjärna cirka 130 ljusår bort.

Och Titius-Bodes lag verkar faktiskt  spöka där ute, i en eller annan form. Vad det sen beror på är en helt annan och mycket mera mystisk historia. Kanske är lagen en chimär.

Sannolikt finns  ytterligare två planeter  i detta system,  den ena av dem skulle, om den bekräftas, vara den lättaste planet man någonsin upptäckt.

Detta skulle betyda att systemet liknar vårt solsystem i förhållande till antalet planeter (sju stycken, i jämförelse med solsystemets åtta).

Dessutom har forskarlaget bakom upptäckten funnit bevis för att avstånden mellan planeterna och deras stjärna följer ett regelbundet mönster, vilket också är fallet i vårt solsystem. Titius-Bode!!!!

Med åtminstone fem Neptunus-liknande planeter inom ett avstånd som motsvaras av Mars omloppsbana så är det här systemet mer tätbefolkat än vårt solsystems inre regioner, och det har många fler planeter med hög massa. Vidare tycks systemet sakna gasjättar som liknar Jupiter.

Dessutom verkar alla planeter ha nästan helt cirkulära banor.

Upptäckten offentliggörs idag vid det internationella symposiet “Detection and dynamics of transiting exoplanets” (Exoplanetpassager: detektion och dynamik) vid Observatoire de Haute-Provence i Frankrike.
Instrumentet HARPS sitter på ESO:s 3.6-metersteleskop på La Silla i Chile och är – så här långt – världens mest framgångsrika exoplanetjägare.

Titius–Bode-lagen säger att avstånden från planeterna till solen följer ett enkelt mönster. För de yttre planeterna förutsades varje planet ligga ungefär dubbelt så långt bort från solen som den föregående planeten. Denna hypotes stämde för Ceres (det största objektet i asteroidbältet) och Uranus, men lyckades inte förutsäga Neptunus omloppsbana.

I vårt sällskap undersökte en gång, rätta mig om jag minns fel,  vår dåvarande ordförande Helge Bohlin  om lagen stämde för t ex Jupiters månar, och jag har för mig att han hittade intrikata samband.

Forskarlaget bakom HD10180-upptäckten består av C. Lovis, D. Ségransan, M. Mayor, S. Udry, F. Pepe, och D. Queloz (Observatoire de Genève, Université de Genève, Schweiz), W. Benz (Universität Bern, Schweiz), F. Bouchy (Institut d’Astrophysique de Paris, Frankrike), C. Mordasini (Max-Planck-Institut für Astronomie, Heidelberg, Tyskland), N. C. Santos (Universidade do Porto, Portugal), J. Laskar (Observatoire de Paris, Frankrike), A. Correia (Universidade de Aveiro, Portugal) samt J.-L. Bertaux (Université Versailles Saint-Quentin, Frankrike) och G. Lo Curto (ESO).

Jupiter vs Saturnus

Varför är Jupiters och Saturnus kärnor så olika?  Jupiters centralkärna anses numera maffig som 2-10 ggr jordens  medan Saturnus kärna är 15-30 ggr vår hemplanets.

Varför det?

New Scientist skriver om det och berättar om dramatiska träffar i planetsystemets begynnelse mellan massiva “superjordar” och “gasjättar”, vilket skulle kunna förklara förekomsten av tyngre grundämnen i Jupiters och Saturnus atmosfärer. Men metallförekomsten kan ju också ha med infallande meteorider och asteroider att göra.

Kvintessensen är att allt pekar på att planetsystemets början var ett enda kaos av krockar och kollisioner, en tid då månen skapades ur Ur-Jordens krock med en annan himlakropp, Merkurius fick en smäll, Mars norra hemisfär mulades och  Uranus tippade över ända. Plus lite annat smått och gott som fortfarande kan studeras på planeterna.

ESO-astronom skriver bok

Carl Madsen, tidigare verksam som ESO-astronom, har skrivit boken Scientific Europe. Han synar Europas samlade vedermödor på det naturvetenskapliga området. Boken har fått hygglig kritik faktiskt, och det vore ju en enorm upplevelse att få höra vad en svensk forskningspolitiker tycker och tänker nu inför valet. Men forskningspolitik är ett tabubelagt ämne i slagsmålet om väljarsympatier,  verkar det som.

Jag ska återkomma till “partierna och astronomin” – om där finns något att gräva fram, vill säga. Jag har mina dubier.

Dum fråga, men den måste ställas

Borde det inte smälla en supernova snart i Vintergatan eller åtminstone i Andromedagalaxen? Inte sen 1604 har vi skådat detta spektakulära fenomen i vår egen hemmagalax, och nu ställer jag frågan:

Om det under dessa drygt 400 år har briserat en eller flera “hemma”-supernovor – varför har vi då missat dem? Går det att missa en supernova i Vintergatan? Hur går argumenten? En smäll bakom och bortom  Vintergatans stoft- och stjärnrika centrum skulle vi väl ha märkt av i alla fall?

Om jag sett rätt på nätet har vi hittills i år upptäckt 300 supernovor i andra galaxer.

David Dunér gästar ASTB på torsdag

Vår föredragshållare på torsdag kväll, David Dunér, disputerade 2004 på en avhandling om naturvetaren och andeskådaren Emanuel Swedenborg (1688–1772).

Det gjorde han så bra att avhandlingen belönades med Kungl. Vitterhetsakademiens pris för förtjänstfullt vetenskapligt arbete samt Pro Lingua-priset av Riksbanken/STINT.

Under 2010–2011 är David koordinator för det tvärvetenskapliga projektet “Astrobiology: Past, Present, and Future” vid Pufendorf-institutet i Lund som samlar forskare från flera olika fakulteter.