Ljusblixten  i  Jupiters atmosfär

Tack till Hans Bengtsson, som tipsat om den senaste ljusblixten på Jupiter (se hans kommentar) – observerad härom kvällen av den japanske amatörstronomen Masayuki Tatikawa.

Ljusskenet varade i två sekunder och i diverse mer eller mindre tillförlitliga rapporter pratas om en asteroid som störtat eller en komet på en kilometers storlek. Men det kan  också  vara annat.

Pricken ser inte stor ut men om vi betänker avståndet ut  till Jupiter så ligger  ljusskenets  diameter nånstans i jordens storlek. Kraftiga doningar!

Liv på meteoriter?

Christian Vestergaard har sprungit på uppgifter om fynd av organiska mikrofossiler i de  kolrika Orgueil- och Murchison-meteoriterna. Fynd från 1864 i södra Frankrike  respektive Australien,  1969.

Saken väckte uppmärksamhet på ett möte när astrobiologer träffades i San Diego för några veckor sedan. NASA-forskaren Richard Hoover står för upptäckten, och nu infinner sig den obligatoriska frågan:

Har meteoriterna smutsats ner, kontaminerats,  av biologiskt material på jorden eller har de burit mikroorganismerna med sig under resan genom universum?

Hoover resonerar skickligt kring sina fossilfynd, hur de bevarats och försvarar idogt sin panspermihypotes, men vi vill ha  mer KÖTT PÅ BENEN innan  han får ett Nobelpris.

Legendarisk veteranflygare omkommen

På W-bloggen känner  vi starkt för de i Skåne verksamma veteranflygarna, och därför sällar vi oss till de sörjande över Bertil Gerhardts bortgång, Han omkom i samband med att hans Spitfire kraschade vid landning i Norge i helgen.

Bertil Gerhardt var på väg från en lyckad flyguppvisning på Gärdet i Stockholm, varifrån  finns en förnämlig Youtube-film med Mikael Carlson som flyger Tekniska museets (Stockholm) Blériot XI.

Lars Olefeldt, W-bloggsbisittare i Vejbystrand,  tipsar om Youtube-filmen  och påminner om att hans morfar Palle Mellblom var med om att bygga just denna kärra 1918, på Thulin-verken i Landskrona.

Månens seismiska aktivitet

Apropå förra bloggen så finns det ju planer på att placera en rad seismologiska instrument på månen allt eftersom nya bemannade expeditioner tar sig dit. Apollo-färderna gav oss massor av seismologiska “händelser”, under åtta år registrerades över 12 000 fall  och hela konceptet med en “död måne” kunde avföras från dagordningen. Fortfarande analyseras Apollo-materialet, bl a av japanska forskare.

Allt registrerades, från NASA:s egna farkoster, till meteoriter och månbävningar med energier runt 5 på Ríchterskalan och med ursprung  i himlakroppens inre. Långt långt längre in i himlakroppen än motsvarande jordbävningar!

En legendarisk forskare i sammanhanget är Yosio Nakamura, kallad “Mr Moonquake”, en pensionerad månveteran i USA som identifierat ett stort antal seismologiska “nästen” på månen, alltså områden dit den seismologiska aktiviteten fokuseras. Aktiva områden på månens baksida är särskilt intressanta, har jag förstått.

Det mest mystiska Nakamura har upptäckt är s k HFT:s, high  frequency teleseismic events i månens inre, som verkligen utmanat mångeologerna. De ligger inte så lågt som månbävningarna men nånstans under ytan, I en rapport härom året talas om krafter UTANFÖR solsystemet  som triggar igång dessa månskalv. Om det inte handlar om statistiska felkällor en masse kan det ha med meteorider som härrör utanför solsystemet att göra, kosmisk strålning och partiklar som “strange quark matter” – vad säger vi på svenska? särkvarksmateria? – är andra alternativ. Oerhört märkligt – och oerhört provocerande, egentligen.

Snabba meteorider med  hög energi som slår igenom månyan och “briserar” i månens inre men ändå ganska nära ytan och  där sätter fart på månbävningarna, är kanske inte helt omöjligt, men jag har inte sett några uppdaterade teorier.

Vi måste helt enkelt tillbaka till månen för att finna ut vad som är orsak och verkan!