Berlin-forskare löste Be-gåtan

Jag har alltid gillat Berlin, världsstan närmast Malmö, och hjärtat har klappat extra för “astronomin i den  delade stan” – så hette också ett patentföredrag jag brukade hålla förr. Efter skammurens fall och  Tysklands (och Berlins) enande har särskilt observatoriet och den astrofysiska institutionen ute i Potsdam, vid universitetet,  satts på kartan, och en ledande astronom där i dag  lystrar till namnet Adriane Liermann.

Det är Adriane Liermann som är första namnet på en forskningsrapport för några veckor sen som berättar att nu, äntligen, har astronomerna lärt sig att skilja på unga Herbig Be-stjärnor och lastgamla Be-superjättar – deras karakteristika är förvillande lika varandra rent observationsmässigt. Bägge omger sig med skivor, Herbig-stjärnorna har precis skapats ur sina.  jättarnas skivor skapas av stjärnvinden, och det har varit snårigt att särskilja stjärntyperna åt. Nu är gåtan löst, forskarna har både teoretiskt räknat ut och konkret iakttagit att isotopen kol-13 anrikas i Be-jättarnas atmosfärer och sprids till deras skivor, där de nu spektralt iakttagits i två kända stjärnjättar i Stora Magellanska Molnet.

Metoden möjliggör nu att identifiera de första Be-jättarna i vår egen vintergata.

Snyggt jobbat av Liermann och hennes kolleger, som finns spridda lite överallt (Rio de Janeiro, Brasilien, Ondrejov, Tjeckien) . De avgörande observationerna har utförts med hjälp av ESO:s VLT/SINFONI-instrumentering i Chile.

PS.

Potsdam-institutet är väl värt ett besök. Där tronar framför allt  det arkitektoniskt spännande Einstein-tornet.

Värt att tänka på

En Alf Henrikson-dikt, som borde vädja till det astronomiska i oss:

Dagen i dag är en märkvärdig sak.
Tänk, evighet fram och evighet bak.

Meteoritjakten  i Antarktis

Planer smids, som bloggen tidigare berättat (t ex blogg nr 68), för nya observationsmöjligheter nere i Antarktis – över så gott som hela strålningsspektrumet. De kommande tio åren lär Antarktis bli rena Schlaraffenlandet för jordbaserad astronomi.

Spännande nog är det ju också så, att Antarktis är den rikaste fyndplatsen på jorden av meteoriter.

Inom projektet ANSMET (The Antarctic Search for Meteorites) har sen 1976 hittats 17000 meteoriter, företrädesvis på den östra delen av kontinenten.

Kondriten till vänster upptäcktes vid något som kallas Lewis Cliff Ice Tongue, och dess pyramidform har med passagen genom jordatmosfären att göra.

Närstudier visar på närvaro av mycket salt, vilket beror på kontamination av Antarktis saltvatten och Antarktisvindens snökristaller.

Legendariska är ju också upptäckterna av meteoritfragment, som med största sannolikhet härrör från asteroidsmällar på – månen och Mars!

Antarktis är som ett kylskåp för meteoriter. De är lätta att upptäcka, de rostar inte itu eller eroderar, när den gamla blåisen smälter förs meteoriterna dessutom upp mot ytan.

90 procnt av alla meteoritfynd på jorden kommer från Antarktis, och det är ju som  meteoritjägaren Sara Russell säger i en nätintervju för National History Museum i London att meteoriterna härrör från planetsystemets barndom. De misstänkta Mars-meteoriterna är dessutom de enda stenar vi har från vår grannplanet.

Prisad bok

Det är roligt med generösa recensenter. I Norrköpings Tidningar fick Jonathan Lindströms lilla roliga klokbok för barn Allt om universum härom året omdömet:

“Universums bästa astronomibok!”

Nytt om Mira?

En av de mest genomforskade och studerade enskilda stjärnorna måste Mira Ceti vara, den långperiodiska variabelklassikern som namngett en hel klass av variabler. Ur svensk astronomis stolta annaler noteras att för 250 år sen var stjärnan en av vår Stockholmsastronom Per Wilhelm Wargentins favoriter – enligt astrohistorikern N V E Nordenmark höll Wargentin sitt öga på variabeln i 32 år (1751-1782), den enda observationsserien av Mira  värd namnet från denna tid överhuvud taget.

I Nordenmarks stora Wargentin-biografi framgår att denne  såg Mira som allra ljusast 30 oktober 1779, då han jämförde stjärnan med Aldebaran i ljusstyrka (1.2 magn). “Hon liknande ock samma Stjerna , men än mer Planeten Mars,sådan som han såg ut samma afton, i rödbrusigt sken.”

En vecka senare tyckte också William Herschel i England att ljusstyrkan var “almost equal to Aldebaran”.

Wargentin menade att Miras ljusväxling berodde på fläckar på stjärnans yta av samma sort som solens fläckar.

Om Miras röda färg är ju alla överens, men teorin om stjärnfläckar på Mira  håller inte – även om “star spots” är ett faktum på andra solar. Mira oscillerar, expanderar och drar sig samman, och i takt med det förändras ljusstyrkan, ett öde stjärnan delar med åtminstone 7000-8000 andra kända liknande fall.

Jag har inte set nått nätnytt om Mira – en dubbelstjärna, dessutom – på länge. Hubble-teleskopet lyckades i slutet av 90-talet fotografera Mira A och Mira B, som ligger 0,6 bågsekunder från varandra på himlavalvet.  Men upptäckten för två-tre år sen av stjärnans märkliga svans räcker gott för reflektion ett bra tag till. Bilden togs av NASA:s ultraviolett arbetande  GALEX som i Galaxy Evolution Explorer. Man nästan kan se att Mira rör sig oerhört fort genom rymden!

Mira-svansen är 13 ljusår lång, alltså tre ggr  längre än avståndet mellan solen och den närmaste stjärnan Alfa Centauri, och materialet i svansen kommer så småningom att ingå i nybildade stjärnor där ute (cirka 400 ljusår bort).

Ett nytt förväntat maximum bör infinna sig i slutet av oktober 2010. Perioden ligger runt 330 dygn.

Mira lever verkligen upp till sitt namn- “Den underbara!”

Och här är en galax med svans!

Ovan omtalade UV-sonden GALEX har i sommar gjort ännu en märklig “svans”-upptäckt – det är galaxen IC3418 som släpar eller lämnar efter sig stjärnrika moln.

Galaxen är på väg att störta in i Virgo-hopen med dess drygt 1500 galaxer. Avståndet dit ut,  mellan tummen och pekfingret, är 54 miljoner ljusår.