Nr 146 2010
MARS:ianen Bertil skrev om unika stjärnbildningar
Uppsala-astronomen Bertil Pettersson, gammal MARS:ian, med hustru Lena dök upp ett tu tre i Malmö, och vi hann avklara en del elementära astronomiska saker. Rensa i bråtena i minnenas annaler, om man säger så. Bertil hälsar för övrigt till alla gamla kompisar!
Lite stolta ska vi Malmö/Lund-stjärntokiga vara över det faktum att det var Bertil som gavs uppdraget att medverka i Handbook of Star Forming Regions Vol. II i förrfjor (vol II om södra stjärnhimlen, vol I om norra) och skrev ett härligt tungt, genomtänkt, resultatsummerande och analyserande proffsbidrag på 80 sidor på temat “Young Stars and Dust Clouds in Puppis and Vela” – med ett par helt sensationella bilder.
Gumnebulosan i Puppis och Vela – Akterskeppet och Seglet på södra stjärnhimlen – är ett veritabelt rymdlabb fyllt av kometglobuler och PMS-stjärnor (“pre-main sequence stars”, t ex de av typen T Tauri), alltså förstadierna till protostjärnor och extremt unga stjärnor innan de hunnit förvandlas till huvudseriestjärnor. Åldersbestämningar visar också att detta är unga himlakroppar.
Boken ingår i den monografiserie som Astronomical Society of the Pacific ger ut, Vol II med dansken Bo Reipurth som redaktör.
Kometglobulen: CG4, som Bertil själv varit med om att utforska i Gumnebulosan, innehåller en del objekt i åldersspannet 1-10 miljoner år.
Bertil är i dag 1:e forskningsingenjör på astronomiska institutionen i Uppsala, jobbar vidare några år till innan pensionering och har, som han säger, haft klippkort över Atlanten till ESO i Chile.
Bertil var en av de första som kom till det som blev MARS (Malmö Astronomi- och Rymdfartssällskap, han kom på namnet!!!) från ett annan gymnasium än Johannes i Malmö, han pluggade på Latin, och där verkade som de flesta kommer ihåg i min generation den till astronomin synnerligen vänligt inställde Harry Lindholm (Knut Lundmark-elev!). Tänk om man hade haft Harry som fysiklektor i stället för…nä, no names. Han på Johannes har redan fått det litterära eftermäle han förtjänar.
På en altan ut från vinden på Latinskolan hade Bertil en tid sitt “obsis” med den refraktor, som, om jag nu inte minns helt galet, är den som står hos oss på TBO. Latinrefraktorn, gemenligen kallad.
Ett försenat grattis till Bertil över det förnämliga hedersuppdraget med boken!!! En virtuell blomsterkvast är du banne mig värd! Här är den:
Kvistaberg – observatoriemuseum!
Det är Bertil Pettersson som tipsar om att sen 18 september i fjor fungerar “resterna” av Kvistabergs observatorium – kupolerna och teleskopen – i Upplands-Bro som ett observatoriemuseum. Längs väggarna finns massor av bilder och prylar och här tronar i den stora kupolen framför allt ett av på sin tid största Schmidt-teleskop. Tvåa i världen runt 1960-talet.
Ett trevligt bildspel från invigningen av museet i fjor finns här.
För öppettider etc är mitt förslag till W-bloggens läsare att ni kontaktar:
bengt.edvardsson@fysast.uu.se
Perfekt ISS-passage
I går kväll kunde vi i Malmö/Köpenhamns-området spana in den bästa ISS-passagen på mycket länge: Den internationella rymdstationen kom högt på himlavalvet kl 21 och hade inte bråttom, passagen varade i minst 4 minuter. Klart fast sken, ljusstarkast av allt på himlavalvet.
I kväll (1 september 2010) är det dags igen, kl 21.26 – 36 graders maxhöjd, passage på tre minuter. Mot söder riktas blickarna!
Ombord just nu är sex ISS-astronauter inklusive amerikanskorna Tracy Caldwell Dyson och Shannon Walker. Den senare är en av vetenskaparen ombord, hon är ute på långfärd – har varit uppe sen i juni i år – och är co-pilot på den ryska Soyuz-farkosten.
ESO:s rymddetektiver slår till!!
Rymddetektiverna slår till igen, ity ESO berättar i dag i ett pressmess – med bilder i visuellt ljus – om nästan kantställda galaxen NGC4666, från vilken det i många år är känt att det strömmar ut en “supervind” – gas från galaxen. Den har tidigare observerats i röntgenstrålning av ESA:s rymdteleskop XMM-Newton.
Bilden ovan togs med vidvinkelkameran WFI på MPG/ESO–2.2–meter-teleskopet vid La Silla-observatoriet i Chile för att detaljstudera andra källor som upptäckts i röntgenobservationerna.
I mitten av bilden framträder galaxen NGC 4666, ungefär 80 miljoner ljusår från jorden. Här pågår det ett utbrott av intensiv stjärnbildning som forskare tror orsakas av växelverkan med andra närliggande galaxer. Några granngalaxer vars tyngdkraft drar i NGC 4666 syns nedan till vänster i bilden. Växelverkan av den här typen sätter ofta i gång kraftig stjärnbildning i medverkande galaxer.
Supervinden är gigantisk i omfång och sträcker sig tiotusentals ljusår utåt från galaxens ljusstarka mitt. Eftersom gasen i supervinden är mycket het avger den mest strålning i röntgen- och radiovåglängder.
NGC 4666 var målet för de ursprungliga observationerna med XMM-Newton, men tack vare teleskopets vidvinkelkapacitet kunde man se en mängd andra röntgenstrålande objekt i bakgrunden. En sådan lyckosam upptäckt är en ljussvag galaxhop nära bildens nedre kant i mitten. Hopen befinner sig mycket längre bort från oss än NGC 4666, på ett avstånd av ungefär 3 miljarder ljusår.
Dansk astronomihistoria
Fyra föredrag med astronomihistorisk anknytnig står på programmet närmaste tiden på Kroppedal-museet utanför Köpenhamn – museet som har dansk astronomihistoia som uppdrag.
1 september (i kväll) är temat Tycho Brahe. Fil dr Jakob Danneskiold-Samsøe berättar.
8 september berättar samma föredragshållare om Tycho Brahes skicklige medarbetare, den västjyske bondgrabben Christian Sörensen Longomontanus.
22 september är temat “Stjernestrømme”. Kroppedal Museum har låtit forskare syna den danska astrometrin senare historia och Thore Bjørnvig berättar vad man kommit fram till.
25 september firas Ole Römers födelsedag på eftermiddan och man ihågkommer att det i höst fått 300 år sen den store danskens bortgång.
Bilder rasar in…
… den ena “värre” än den andra. På Big Bear Solar Observatory i Californen (om BBSO se blogg nr 104) har det nya supersofistikerade solteleskopet nu tagits i bruk och detta sägs vara den detaljrikaste solfläcksbild nånsin:
BBSO-instrumentet, som naturligtvis briljerar i adaptiv optikteknik, kan dokumentera skeenden på solytan med en upplösning på 70-80 kilometer.
Ett antal år låg de svenska solbilderna, tagna med vetenskapsakademiens solteleskop SST på La Palma, “etta” på världsmästarlistan, men vi är nu brädade tydligen. Jag har sett bilder från KVA-instrumentet som visar 100 km stora solfläckar och granulatiner.
Vanitas vanitatum et omnia vanitas!