Hoppa till innehåll

september 2010

Nr 163 2010

  • av

ET:s syn på vårt planetsystem

Planetsystemet som ungt nere t h, sen har Kuiper-bältet fragmentiserats bit för bit, uppe t v har vi dagens ytterplanetvärld. Ill: NASA/Goddard/Marc Kuchner aoch Christopher Stark

Hur ser en exoplanet-jagande astronom i ett annat och avlägset solsystem på VÅR sol och VÅRA planeter – från olika avstånd och därmed åldrar? Det har NASA-forskare nu sökt svaret på med hjälp av simulerande superdatorer, som utrett vad som händer när tiotusentals stoftpartiklar kolliderar, växelverkar och fragmenteras “typ Kuiper-bältet”  och hur resultaten blir under olika epoker, beroende på hur långt borta exo-astronomerna finns.

Möjligheterna att indirekt studera t ex effekten från Neptunus gravitation  i Kuiper-bältets kalla, isiga fragmenterade stoftmoln har studerats.

Datakraften kommer från NASA:s Discover-superdator, som haft koll på och räknat på 75 000 stoftpartiklar av ungefär 1,2 mm:s storlek, hur de växelverkat med de yttre planeterna, solljuset, solvinden och varandra.

När beräkningarna väl har slutförts får vi fram “bilder” som visar infraröda versioner av solsystemet sett från den interstellära rymden. 700 miljoner år gammalt, 100 miljoner år, 15 miljoner år. Och de påminner hemskt mycket om den äkta varan, det vill säga vissa exoplaneter i främmande stjärnsystems “Kuiper-bälten”  studerade här från jorden. Ett oerhört spännande exempel är t ex Fomalhaut (α Piscis Austrini) som Hubble fotade 2008. Klicka på bilden nedan så ser du var planeten finns. Den centrala huvudstjärnan har maskats bort så att stoftringen  med planeten inbäddad framträder.

Fomalhaut ligger 25 ljusår bort.

Märklig planetbild! Foto: NASA/ESA/P. Kalas (Univ. of California, Berkeley)

Vintergatsbandet i olika våglängder

– Pedagogiskt och intressant, summerar Christian V den unika sajten med Vintergatsstråket. Med hjälpa av Chromoscope kan vi själva  utforska – t ex zooma in – vår hemmagalax, och se kända nebulosor, stjärnhopar, hela stjärnbilder  i ljuset  från intensiv  gammastrålning till de längsta radiovågorna.

Multiversum inget hjärnspöke

Rune Fogelquists tidskrift Asterisken* diskuterar bl a frågan: Hur många universa finns det?

Rune har fiskat djupt i en tysk uppsats och det är klart att man hajar till när man får veta att det kan finnas massor av universa, en del påminnande om vårt, en del helt obebodda, några universa existerar bara i några minuter – andra kan ha miljarder år på nacken.

Slutsats:

Ett multiversum som det som fysikteoretikern Hugh Everett funderat över  är inget hjärnspöke!

Everett, förresten, var en märklig figur i vår Herres fysikerhage: Överviktig, alkoholist, kedjerökare, ateist… han ville, när han dog bara 51 år gammal, att hans aska skulle slängas ut med slasken. Vilket också skedde!

Everetts möte med Niels Bohr i Köpenhamn var en katastrof, men hans position som tongivande teoretiker bakom multivers-teorin har bara ökat med åren. En senkommen revansch!

I mångudinnans trädgård

På Malmö museer kan just nu ses två utställningar, som – om man vill – knyter an till ett övergränsande fantasiuniversum. Längst upp under takåsarna visar Lisa Jeannin och Rolf Schuurmans en installation med lekfull rymd. Underrubriken på konstverket är också “No Home Like Space”.
Finast är dock den lilla utställningen med förnämlig grafk signerad den lille store Bertil Lundberg, som var en av de tongivande grafiklärarna i Malmö – med professors rang och värdighet.
Utställningen med 21 små grafiska klenoder heter som boken,  I mångudinnans trädgård, och de som kommer ihåg Bertils faiblesse för runda klot i sin konst får sitt lystmäte. Synd han inte lever längre så man kunde få pratat mer om dessa Lundberg-sfärer och vad de signifierar!
Lyrikern  Lasse Söderberg samarbetade med Bertil Lundberg och  har skrivit beledsagande kortdikter till de 21 bilderna. Allt är inte bra, en del poetiska liknelser känns platta:  “Månen är kraniet efter ett utdött ökendjur”. Jaha.
Bättre då när Söderberg  menar: “Den egna himlakroppen är den som inte rör sig.” Klurigt, djupsinnigt.
Men Bertils klot måste ni kika på!
Utställningen står till 24 oktober.

Dagens Einstein

Och så var det studenten som upptäckte Einstein i tågets restaurangvagn, tog mod till sig och gick fram till geniet:

– Ursäkta mig, professor Einstein, men vet ni möjligtvis om New York stannar vid det här tåget?

Einstein ska ha skrattat så att han tappade temuggen.