Hoppa till innehåll

september 2011

Nr 242 2011

  • av

Flygande start för Astronomdagarna:

Onsala sätter supernova-rekord

Lagom till säsongsstarten för hummerfisket på Västkusten, kommer resultatet från en annan sorts kosmiskt notvarp:

Ett forskarteam lett av astronomer vid Onsala rymdobservatorium har upptäckt sju tidigare okända supernovor i en galax 250 miljoner ljusår bort. Aldrig tidigare har så många supernovor upptäckts samtidigt i samma galax.

Rönen presenteras under Astronomdagarna, som börjar idag i Göteborg.

Upptäckten bekräftar något som astronomer länge har trott men aldrig kunnat bevisa: att galaxerna som är universums mest effektiva stjärnfabriker också är fabriker för exploderande stjärnor, supernovor. Forskningsresultaten publiceras i oktober i tidskriften Astrophysical Journal.

* Forskarna använde ett världsomspännande nätverk av radioteleskop i fem länder, bland dem Sverige, för att kunna skapa extremt skarpa bilder av galaxen Arp 220.

* Med radioteleskopen bevakade forskarna ett fyrtiotal radiokällor i centrum av galaxen Arp 220. Radiokällorna ligger dolda för vanliga teleskop bakom tjocka lager av stoft och gas. För att kunna upptäcka vad dessa radiokällor är gjordes mätningar på olika radiovåglängder under många år.

– Med alla data på plats kan vi nu vara säkra på att hela sju av dem är supernovor, stjärnor som exploderat under de senaste 60 åren, säger Fabien Batejat, huvudförfattare till artikeln om upptäckten.

* Så många supernovor har aldrig tidigare upptäckts i samma galax. Men antalet stämmer väl överens med hur många stjärnor som bildas i Arp 220.

– I Arp 220 ser vi långt fler supernovor än i vår galax. Vi uppskattar att det smäller en stjärna i Arp 220 en gång i kvartalet. I Vintergatan blir det bara en supernova per sekel, säger Rodrigo Parra, astronom vid Europeiska sydobservatoriet i Chile och medlem i forskarlaget.

John Conway är professor i observationell radioastronomi vid Chalmers och vice föreståndare för Onsala rymdobservatorium.

– Arp 220 är känd som ett ställe där stjärnbildning är mycket effektiv. Nu har vi kunnat visa att sådana stjärnfabriker är också supernovafabriker, säger han.
Resultaten presenteras av Fabien Batejat under Astronomdagarna i Göteborg i morgon.

Ingen vanlig lådkamera

Pan-STARRS på Hawaii har  inte skrivit in sig i Guinness rekordbok som  “världens största lådkamera” eller “världens störst Instamatic” utan som “världens största digitalkamera” med 1 400 000 000 pixlar.

Pan-STARRS är akronym för the Panoramic Survey Telescope & Rapid Response System, och på hemsidan – tack till Christian Vestergaard för tipset – kan vi se vad kameran so far upptäckt, bl a flera NEO:s, alltså jordnära föremål, men också en rad Deep Sky-företeelser typ supernovor, röntgenkällor m m. Plus en massa asteroider, ett par kometer och lite annat smått och gott.
Senaste nytt brukar dyka upp på kamerateleskopets matiga blogg, och där presenterades denna bild av Ringnebulosan. M57,  som “månadens bild” i augusti.

Mysteriet med Giordano Bruno – månkratern!

1178 A.D. såg några munkar några märkliga ljusfenomen som emanerade från månen, trodde de.  “Det var som eld, glödande kol och blixtar.”

En teori var att jordobservatörerna hade sett ett kraftigt nedslag på månytans nordöstra hörn, kanske ett nedslag som skapade den månkrater som vi i dag kallar Giordano Bruno – en stor krater som således skulle vara knappt tusen år gammal. En geolog följde detta spår i en rapport 1976 och kom fram till att nedslagsföremålet bör ha varit 1-3 km tvärsöver

Senare beräkningar kullkastar teorin. Allt pekar på att denna månkrater har ett antal miljoner år på nacken, varför observationen på 1100-talet får tolkas på ett annat vis. Kanske såg munkarna en meteor som slog in i jordatmosfären i siktlinjen mellan månen och jorden.

Hade en smäll verkligen ägt rum på månen, borde jorden under ett par veckor ha drabbats av ett kraftig meteoritregn på 10-tals miljoner ton, men några sådana iakttagelser finns inte från tidens himlaskådare i Kina, Korea, Japan eller arabvärlden.

I Europa var vi ovanligt blinda dessa århundraden – inte en enda europé tycks t ex ha sett supernovan i Oxens stjärnbild 1054 (Krabbnebulosan). Den enda intressanta observation är Bayeux-tapetens Halleykomet. Och så då denna observation av månfenomenet från Canterburys horisont.

När  japanernas månsond SELENE (Kaguya) flög in över Giodano Bruno-kratern härom året, såg den ut så här:

Uppifrån har japanska månforskare studerat den 22 km stora kratern och dess omgivning och vad de än färskare mindre nedslagen betyder för en åldersbestämning. Enligt Tomokatsu Morota och hans forskarkolleger har kratern en ålder på 1-10 miljoner år, vilket helt talar emot en asteroidkrasch på vår medeltid.

Le Verrier 200 år

Fransmännen uppmärksammar rejält att det i år har gått 200 år sen Urbain Le Verrier, Neptunus teoretiske upptäckare, föddes. Bl a visas oktober ut en stor utställning på l´Observatoire de Paris, där också en rad öppna föredrag hålls.

Info om allt vad som är på gång i den franska huvudstan finns bl a på denna sajt.

1877 gick Le Verrier ur tiden och ligger begraven på en av dessa fantastiska kyrkogårdar som bara finns i Paris,  Cimetière Montparnasse.

Le Verrier har också hedrats med att få sitt namn ingraverat på Eiffeltornet tillsammans med 71 andra kända fransoser.