ulfr

Och över allihopa lyser moder soool!

När vi tittar på de blinkande stjärnorna  är de ljuspunkter för oss. Men de måste ju ha en viss skenbar utsträckning i alla fall, och redan Tycho Brahe försökte sig på att med obeväpnat öga skatta stjärnors skenbara storlekar. Han  kom fram till 2 bågminuter för stjärnor av första magnituden, och eftersom han aldrig upptäckte någon parallax för stjärnorna så insåg han

1. att de låg ofantligt långt borta;

2. att de måste vara ofantligt stora – kanske 2-3 ggr större än banan mellan solen och jorden.

Några årtionden senare kom Galileo Galilei på en briljant teknik: Om man hade ett hängande rep med känd diameter och ställde sig bakom denna i riktning mot en stjärna och gick tillräckligt långt bak kunde man se stjärnan precis släckas av repet. Stod man för nära repet, försvann stjärnan. Nånstans fanns det perfekta läget, där stjärnan, beroende på observatörens öga, kunde ses, inte ses. Sen var resten i princip enkel trigonometri, även om Galilei var medveten om en massa felkällor (ögats pupill är ju inte en punkt, t ex).

Resultat för Galilei: Vega, α Lyrae, visade sig ha en skenbar diameter på 5 bågsekunder. En avsevärd skillnad mot Tychos mätning, 24 ggr lägre.

Galilei var på rätt väg!

I dag kan  astronomerna på grund av avancerad interferometerteknik mäta stjärnors skenbara diametrar. Det klassiska fallet i vår tid är ju Betelgeuse, som inte bara har uppmätts utan som dessutom visar sig ha en KRYMPANDE diameter. Nånstans mellan 0,043-0,056 bågsekunder lyder de mest aktuella mätningarna, beroende på våglängd. Redan 1920 var Mt Wilson-astronomen A A Michelson sanningen på spåren.

Ännu större utsträckning på himlavalvet har dock Mira-variabeln R Doradus med 0,057 bågsekunder.

Det finns bara en stjärna som brädar både Betelgeuse och R Dor och det är – solen! Med Povel Ramel får det därför bli ovanstående rubrik: “Och över allihopa lyser moder sooool…”

Nedan en bra bild från nätet som visar vissa kända stjärnors skenbara diametrar jämfört med en människa på månen sedd från jorden.

Hamal =α Arietis.

Tack till Peter

Det är Peter Linde som är administrator för W-bloggen. Och tack vare Peter uppdateras vi och moderniseras hela tiden. Nu finns det också en sök-möjlighet ute i högerspalten. Testa den! Saknar du nått, så skrik till.

På andra sidan jordklotet

Från Hua Hin i Thailand rapporterar i dag W-bloggens lokalombud Claes-Allan Lundin att det är 95 procents luftfuktighet och en 35-36 grader i skuggan-

– Man kan för fan inte ens spela golf, berättar en luttrad och lagom svettig “Ludde” vid drinken under parasollen.

Storm på Saturnus

Gasjättarna är oroliga just nu, och senast är det Saturnus som fångat uppmärksamheten. Från den skicklige amatören Anthony Wesley i Australien har tex denna  bild gått som en löpeld bland planetafficinados.

Mer info på Wesleys sajt iceinspace.

Mörka gammablixtar – finns dom?

Svaret på frågan är ja om man med “mörka” menar gammablixtar som dämpas på grund av stoft och damm mellan jorden och den kraftiga explosionen men vars efterglöd ändå kan studeras.

Besked om de mörka gammalblixtarnas ABC och den sofistikerade tekniken att komma åt dem ges i en dagsaktuell rapport från ESO.

Andromeda- astronomins pinuppa (3)

Det är nått märkligt med  de flesta senrenässansmålares och 1600-talsmålares bilder av den fjättrade Andromeda. Som här.

Varför är Andromeda  nästan genomgående alltid en brunett? Det finns till och med oljor från denna tid som visar en blond Andromeda. Men brunetter var tydligen inne som modeller  vid denna tid och konstnärerna gjorde som Kajsa  Warg: De tog vad de hade!

Ovanstående bild har för övrigt skapats av en banbrytare och en magisk ljusmästare som hette Van Rijn i efternamn och Rembrandt i förnamn. Belysningen är klassiskt “rembrandtsk” och kolla med vilken omsorg han ramat in Andromeda med diverse grönsaker. Och draperier kunde han också måla! Liksom klippor och stenbumlingar. Detta är med andra ord en klassisk komposition.

Ljuset från höger – var kommer det ifrån? Fullmånen till höger?

Enligt sagan skulle Andromeda även bära nån sorts smycken, vilket de flesta  målare glömde att komma ihåg. Men Rembrandt glömde det inte – notera hennes diadem.

Bilden anses vara från ca 1631 och hänger i  Mauritshuis, Haag.

Nästa Andromeda blir en svarthårig Andromeda!