ulfr

Rena trolleriet från e-MERLIN

De sju brittiska samverkande radioteleskopen som ingår i det fantastiska komplexet  e-MERLIN har nu börjat leverera. Tala om trollkarlar och magik!

Testbilden i radiovåglängder, om man vågar kalla den så, är av den berömda  dubbelkvasaren – “The Double Quasar”, “The Twin Quasar” – som visar på Einstein-gravitation ute i universum. En kvasar, som drivs av ett massivt svart hål, ligger, tror en del forskare, 9 miljarder ljusår bort. Denna lastgamla kvasar ligger i verkligheten bakom en stor galax, men Einsteins rymdkrökning gör att kvasaren ändå kommer fram i två versioner genom gravitationslinsen.

Den stora jetstrålen t v rusar i väg i nästan ljusets hastighet. Dess längd är minst 150 000 ljusår, men eftersom jetstrålen är riktad mot oss kan den rentav vara fem ggr längre. Jfr med Vintergatans utsträckning på 100 000 ljusår.

Bilden, fuskfärger förstås (ju vitare, desto intensivare strålning),  baserad  på “bara” radiostrålning ser ut så här:

Förklaringen av vad det är vi ser, har du här:

Ännu bättre blir det om vi kopplar ihop e-MERLINs radiokarta med högupplösta visuella filterbilder tagna av HST, Hubble-rymdteleskopet. Då får vi fram denna dramatiska komposition:

e-MERLIN-forskarna anser sig också ha säkrat radioemission från ett svart hål i galaxen, som ligger cirka 3,7 miljarder ljusår från oss i Ursa Major/Stora Björnen.

Radioteleskopen som ingår i e-MERLIN samverkar via optisk fiber-teknik  över en diameter på 220 km. Klassiska Jodrell Bank sitter som spindeln i nätet och samlar ihop trådarna.

e-MERLIN har en egen hemsida. Radioeteleskopens utplacering i den brittiska geografin har vi här:

Open Library har godbitar

Den som slår in “astronomy” på Open Librarys sajt upptäcker att där ligger mängder av e-böcker och väntar på att bara läsas direkt på skärmen eller plockas ner. T ex finns där en rar klassiker som Agnes M Clerkes bok The Herschels and Modern Astronomy från 1895.

Solhalon i Stockholm

Det har tagits en hel del godkända bilder på solhalon över ett vintrigt Stockholm häromsistens, och bilden nedan har min kompis Gunnar Bernstrup med på sin senaste roliga blogg 14 december (http://gunnarbernstrup.wordpress.com). Bilden har Gunnar  fått från en kamrat i kungliga huvudkommunen.

Fenomenet 2010 kan nästan jämföras med det halofenomen, som dokumenterades på Gustav Vasas tid 1535  och som hänger i Storkyrkan. Vädersolstavlan snyggades till i anslutning till kronprinsessans bröllop tidigare i år.

Den finns en del gemensamma saker 1535 och 2010: Bisolarna är med – likaså  de lätta molnen

WikiLeaks ställer till det

Det förvånar mig att WikiLeaks inte har haft något att säga om t ex NASA, men det förvånar mig inte att samma NASA från och med nu kommer att skärpa säkerhetstänket. Även NASA har en rännil hemligstämplat material, och det vill man inte ha ut. NASA-anställda erinras om att så kallad “classfied information… even if posted in the public domain, remains classified and should not be accessed, downloaded, copied, or retransmitted utilizing government IT resources or equipment”.

NASA har också gjort det svårare för WikiLeaks att hacka in sig på rymdstyrelsens olika datorer.

Det vore fruktansvärt tråkigt om WikiLeaks avslöjanden skulle leda till att NASA blir mindre öppet mot omvärlden.

Populär Astronomi nr 4

Jag gillar blandningen i senaste numret. Stort och smått, inomvetenskapligt och allmänkulturellt, i en skön blandning, “Robert Cummings mixture”.

Bland saker som jag inte visste var att Odin, vår huvudsakligen svenska atmosfärsatellit, dokumenterade vattenmolnet runt Hartley 2-kometen tidigare i höstas.

Jag vet att lundaastronomerna håller på med mycket spännande projekt, och det är bara att lapa i sig av Daniel Adéns artikel om dvärgsfäroid-galaxer (dSph-galaxer). Dessa är extremt ljussvaga och svårfångade men lika extremt intressanta med sin mörka materia för den galaktiska ekvationen. Endast ett 30-tal är hittills kända på Vintergatans hemmaplan.

Till den “astrokulturella” sfären i numret hör läsvärda och kloka recensioner av Ian McEwans nya roman Hetta, Harry Martinsons Aniara på Stockholms stadsteater och intervjun med filmregissören Anders Öhman (I rymden finns inga känslor).