Nr 175 2011
ESO:s gigantiska “supersåpbubbla”
ESO:s jätteteleskop VLT (Very Large Telescope) har fångat den uppseendeväckande bilden nedan av nebulosan runt stjärnhopen NGC 1929 i Stora magellanska molnet – ett kolossalt exempel på det som astronomer kallar en superbubbla dominerar denna stjärnornas barnkammare.
Fakta om bubblan (hämtat från ESO:s pressmess, som finns här):
* Nebulosans officiella namn är LHA 120-N44, eller bara N44. Heta unga stjärnor i NGC 1929 utstrålar intensivt ultraviolett ljus som gör att gasen själv börjar lysa.
* Detta är vad som får superbubblan att framträda: ett vidsträckt skal av materia 325 ljusår långt och 250 ljusår brett.
* Två processer har samverkat för att skapa superbubblan i N 44. Stjärnvindar, strömmar av laddade partiklar från de mycket heta och tunga stjärnor i den centrala hopen, har rensat bort material från dess mitt. Sedan exploderade tunga stjärnor i hopen och skapade chockvågor som tryckte ut gasen ännu längre för att bilda den glödande bubblan.
* Stora magellanska molnet är en mindre granngalax till Vintergatan. I den finns många områden där moln av gas och stoft håller på att bilda nya stjärnor.
ESO-messet påpekar att superbubblan må ha skapats av destruktiva krafter, men att nya stjärnor nu bildas i dess utkanter där gasen trycks samman. Tala om ÅTERVINNING i kosmisk skala!
Den spektakulära bilden är ett resultat av ESO:s astrofototävling Hidden Treasures 2010 och formades av dn argentinsk amatörastronom.
Alla fakta och tekniska detaljer på pressmesset enligt ovan!
Astronomin är ju rena industrin!
Är astronomin på väg att bli en omänsklig variant av Charlie Chaplins filmklassiker Moderna tider?Jag visste inte att det finns en vetenskap som kallas bibliometri, men det vet jag nu. Den sysslar med att bland annat utforska hur ofta vetenskapliga rapporter citeras och vilka tidskrifter som toppar diverse citatligor. Naturligtvis utförs också mätningar inom det astronomiska fältet, senast har Jay A Frogel (Association of Universities for Research in Astronomy, Washington DC) utfört en mätning av artikelfloran 2000-2009, Och hittat, tolkar jag det som, de ultimata bevisen för att astronomin i dag är en vetenskaplig industri med ständiga ”produktionsrekord”!
* Om vi håller oss till de 100 mest citerade artiklarna/år under 10-årsperioden har antalet författare TREDUBBLATS.
* Detta ses tydligast i artiklar med fler än sex författare. Artiklar med fem författare och färre har sjunkit.
* De flest citerade artiklarna tycks rentav ha de flesta författarna – och vice versa.
* Bland “100-artiklarna” finns en svag men dock korrelation mellan längd och citatmängd.
* Bortsett från Nature och Science, som inte ingår i all statistik, visar det sig att fem tidskrifter dominerar – med 77 procent bland de 1000 mest citerade artiklarna: A&A, AJ, ApJ, ApJS och MNRAS.
* Artiklar förlorar naturligtvis sin fräschör med tiden. Mest hotade ämnen är “extra-galactic astronomy”, som knuffas undan av “non-extra-galactic topics” – svarta hål viker för t ex Mars.
Astro-bibliometrin, om uttrycket tillåts, kompliceras om vi tar hänsyn till Nature och Science, det allt intensivare utnyttjandet av internet, och statistiken blir extra intressant om vi tar hänsyn till alla de “själv-citat” som forskare gärna brukar i sina forskningsartiklar. Här finns mycket att rota i för den intresserade!
Bland decenniet 2000-2009:s mest uppmärksammade artiklar hör genomgående rapporterna från stora surveys, lodningar som vi sa förr på svenska, som rymdbaserade teleskop utfört, och detta är ju också något relativt nytt inom den astronomiska industrin:
Att vi skickat upp ett stort antal rymdteleskop, som jobbar över alla våglängder, och dessutom har vi utrustat de jordbaserade teleskopen med alltmera sofistikerad adaptiv optik. Nästa generation rymdlodningar typ Gaia kommer att avsätta rekordmånga studier och citat.
Oslagbar etta under det gångna årtiondet var D N Spergel et al:s rapport i ApJS, 148, 175. Året var 2003. Titel: First-Year Wilkinson Microwave Anisotropy Probe (WMAP) Observations: Determination of Cosmological Parameters.
Plutos fjärde måne hemma!
HST som i Hubble Space Telescope har identifierat Plutos fjärde måne, P4. Det är den minsta månen so far med en diameter i spannet 13-34 km, och den ligger i en bana mellan månarna Nix och Hydra.
Omloppstiden är 31 jorddygn.
HST-upptäckten är ett resultat av jakten på Plutos eventuella ringsystem.
2015 beräknas NASA:s New Horizon-sond passera Pluto, och då om inte förr lär antalet nyupptäckta månar ytterligare öka,
Vintergatans ring
Mer “europeiskt”: Det är forskare som med hjälpt av ESA:s Herschel Space Observatory greppat Vintergatans inre ring, som tidigare anats brottstyckevis men som nu framträder i all sin glans – och med massor av frågetecken kring dess funktion. Kall gas och kallt stoft dominerar i området – en utomordentlig förnämlig mix för stjärnbildsning. Hört det förr?
Herschel-teleskopet jobbar i infrarött och submillimeter-delar av spektrumet.
Rymdfärjan “krockar” med solen
Välkände franske astrofografen Thierry Legault lyckades göra en dubbelträff när han härom dan fångade ISS, den internationella rymdstationen, och en losskopplad rymdfärja Atlantis.
Passagen över solytan tog en bråkdel av en sekund, så de gäller att hänga med. Monsieur Legault tog sig 130 mil från hemmet i Paris till Tjeckien för att därifrån kunna föreviga fenomenet, som naturligtvis inte var frågan om något som helst fotografiskt slumpskott.
Atlantis, den absolut sista länken i NASA:s rymdfärjekedja, beräknas landa torsdag 21 juli kl 05.57 EDT. Sen är den 30-åriga epoken med de amerikanska rymdfärjorna definitivt över. För denna gång, är det bäst att tillägga.
Bilderna finns på spaceweather.com.
Glöm inte Astronomdagarna!
Fakta om mötet finns alltid här på Chalmers hemsida.
