Nr 174 2011
Första närbilderna från Vesta
NASA:s Dawn-farkost har börjat leverera de första närbilderna från Vesta sedan sonden parkerades 15 juli i en bana runt det som numera beskrivs som en protoplanet. Det är första gången en himlakropp mellan Mars och Jupiter får ett så fint och annorlunda studiebesök!
Vesta är 530 km tvärsöver och sonden snurrar från en höjd på 15 000 km. Avståndet till jorden är just nu 188 miljoner km, så det tar viss tid att mata ner bilderna.
Målet för Dawn är att fingranska Vestas yta, söka efter månar, fastställa Vestas massa med ett antal decimalers noggrannhet etc.
Dawn kommer att snurra runt Vesta i ett år innan sonden drar i väg mot nästa och sista mål, asteroiden Ceres.
Tips: Klicka på bilden ovan!
Projektet har jobbats fram av NASA, UCLA, de tyska och italienska rymdfartsorganisationerna, Italiens nationella astrofysiska institut och Max Planck-institutet i Tyskland. Det är i första hand forskare härifrån som all ny info kommer att komma.
Upptäcktshistoriskt tycker jag det är intressant att efter Vesta (upptäckt 1807 av den utomordentligt framstående och systematiskt arbetande astronomen H W Olbers) var det tyst. Trots att himlen scannades av både William Herschel och John Herschel, såg de ingenting. Först 1845 kunde den idoge amatören Karl Ludwig Hencke i Tyskland – efter 15 års flitigt letande – hitta den femte asteroiden, som han lät den konfirmerande astronomen, Berlinprofessorn J F Encke döpa till Astræa.
Sen tog upptäckandet fart på allvar, och i vår tid har antalet fragment av planeten som aldrig blev av ökat exponentiellt.
Vesta är även förbundet med stenmeteoriter av klassen akondriter, stenmeteoriter med magmaflytande förflutet.
Ryskt rymdradioteleskop uppsänt!
Ryssarna har snyggt och prydligt tagit över stafettpinnen från USA och nu parkerat rymdfarkosten Sepktr-R i en bana runt jorden. Uppskjutningen skedde igår 18 juli (bild t v), tipsar Anders Nyholm, och projektets/missionens huvuduppgift blir att studera radiokällor i och utanför Vintergatan och därtill hörande problemkomplex typ svarta håll, mörk materia, aktiva galaxkärnor och mycket annat i den kosmologiska cocktailen.
Radioteleskopet ombord är på 10 meter och kommer att jobba interferometriskt med jordbundna stationer i Australien, Chile, “Europa” (= ESA), Indien, Japan, Kina, Korea, Kina, Mexiko, Ryssland, Sydafrika, Ukraina och USA.
Ombord på Spektr-R finns även en tysktillverkad mikrometeorid-detektor.
Ryssarna hoppas att sonden ska kunna arbeta i nio år. När den befinner sig längst bort från jorden i sin bana ligger den på 340 000 km:s avstånd. ungefär månens avstånd.
Uppskjutningen av detta strängt forskningsinriktade rymdteleskop ses som en stark förnyelse av Rysslands intresse för yttre rymden efter trettio års ekonomiskt kaos inom forskningssektorn.
Anders Nyholm tipsar om projektets hemsida (på engelska).
W-bloggen på utflykt
Igår var det Piraten-dagen på Kivik, och W-bloggen var på plats – se bildbevis av mästerfotografen Claes Westlin! -, dels för att hjälpa kollegerna i Gammel Danskens Vänner, dels predika Piraten-sällskapets budskap.
Under Piraten-dagen fick också författarinnan Katarina Mazetti ta emot sitt fina och välförtjänta Piraten-pris (75 000 kr).
Fritiof Nilsson Piraten och astronomin är outforskat. Som seglare var han definitivt väl insatt i astronomisk navigation, men skrivit om astronomi har han aldrig. Man får leta på och mellan raderna för att hitta nåt kul. Som Piraten-historien om konsul Olsson i Simrishamn, som en gång besökte Preislers optikbutik för att tsta en fältkikare.
Biträdet trodde att konsuln blivit intresserad av fågelskådning eller stjärnorna, men konsuln dementerade eftertryckligt. Det han var ute efter var inte kikaren utan fodralet, som passade så bra till två flaskor punsch under jakten.
Vem var Carrington?
Den engelske 1800-talsamatören Richard C(hristopher) Carrington har skrivit in sig i vår vetenskaps historia av två skäl:
dels för upptäckten av det stora solflare-utbrottet 1 septmber 1859 (se förra W-bloggen) och dess idéhistoriska konsekvenser: Att jorden påverkades av krafter utifrån rymden, i detta fall solen;
dels kunde han fastställa genom studiet av sofläckar att solen hade olika rotationstider beroende på latitud (snabbast vid ekvatorn, lägre omloppstid ju närmare polerna vi kommer) – ett direkt bevis på att solen inte var en fast kropp utan gasformig.
Richard C Carrington, Esq., som denne amatörastronom skrev sig i sina astronomiska artiklar, har skildrats i en bok av Stuart Clark med titeln The Sun Kings: The Unexpected Tragedy of Richard Carrington and the Tale of How Modern Astronomy Began
Titeln antyder dramatik och tragik, och Carrington kom i konflikt med flera av tidens tunga akademiska astronomer. Framför allt John Adams, som blev professor i Cambridge på säkert korrekta teoretiska meriter, var en utmaning för Carrington, som blev så less på situationen – han hade sannolikt räknat med att bli en OBSERVERANDE professor – att han slutade kolla solfläckar.
En annan i fiendelägret var Astronomer Royal-personen himself George Biddel Airy, som gjorde allt han kunde för att hålla nere solforskningen på hemmaplan. Han vägrade överhuvud taget tro på ett samband mellan solen och jordklotet.
Carrington blev inte bara less, han blev sjuk och dog i förtid. Ett misslyckat äktenskap spelade förmodligen också roll, liksom det dryga arbetet med att föra vidare familjens bryggeri. Under karriären fick han dock ett par fina utmärkelser och var också en tid sekreterare i Royal Astronomical Society.
Astronomdagarna i Götet
Senaste info finns alltid här.
