Cassiopeia-bloggen

En rasande solfläck!

Det har spekulerats en tid om vad det är som KVA-solforskarna har hittat. Nu vet vi!. Ett tu tre så har observationer med det svenska solteleskopet SST på La Palma  påvisat nedåtgående gasflöden i en solfläcks penumbra. Det är faktiskt en ganska så stor nyhet, och resultaten publiceras i Science Express.

Forskarna bakom studien är: Göran B. Scharmer, Vasco M.J. Henriques, Dan Kiselman (samtliga från KVA, Kungl. Vetenskapsakademiens institut för solfysik och Institutionen för astronomi vid Stockholms universitet), och Jaime de la Cruz Rodríguez (Universitetet i Oslo).

Källa för bilden nedan: Kungl. Vetenskapsakademien – det finns fler på hemsidabn: G.B. Scharmer, V.M.J. Henriques, D. Kiselman, J. de la Cruz Rodríguez. Färgkartan visar hastigheterna i solfläcken och dess omgivningar så som de mäts med dopplereffekten. Blå färg betyder att gasen rör sig mot oss — det motsvarar i stort sett rörelser uppåt på solytan. Röd färg betyder att gasen rör sig från oss — det motsvarar i stort sett rörelser nedåt på solytan.

Det nätliknande mönstret runt själva solfläcken är granulation. Bildens kant motsvarar 24000 km på solen.

Facts i korthet ur pressmesset från KVA:

*. En solfläck ser ut som en “liten” mörk prick på solskivan. I fläcken är magnetfältet mycket starkt. Den centrala och mörkaste delen av solfläcken kallas umbran. Den omges av penumbran som har en trådig struktur, litegrann som en blommas kronblad.

* Solfläckar är mörkare än sin omgivning eftersom magnetfältet undertrycker de konvektiva gasrörelserna under ytan som transporterar värmen uppåt genom solen. Men de är inte fullständigt mörka och kalla. Det kan låta märkligt, men ett av många mysterier kring solfläckarna är varför de är så ljusa! Penumbran lyser med ungefär 75% av den omgivande, omagnetiska, solytans styrka.
*  Vilka fysikaliska processer driver penumbran? Kan det vara konvektion av samma slag som den som äger rum under den “vanliga” solytan? Konvektionen orsakar där ett mönster som kallas granulation med het stigande gas och kall sjunkande gas. Om liknande processer är viktiga för penumbran borde man där se ett systematiskt mönster av uppåt- och nedåt-riktade rörelser i gasen. Men ett sådant mönster har inte observerats — förrän nu.

Nedflödena som identifierats i penumbran är statistiskt associerade med mörkare områden och måste vara konvektiva till sin natur. Slutsatsen är att penumbran drivs och formas av ett konvektivt flöde underifrån. Detta resultat, som stöds av nyligen presenterade teoretiska simuleringar, borde avgöra en långvarig vetenskaplig diskussion.

Samtidigt som det finns upp- och nedflöden i penumbran visar observationerna horisontella flöden riktade ut från solfläckens centrum. Dessa flöden är kraftiga med hastigheter på flera kilometer per sekund. De utgör den välkända Evershed-effekten som upptäcktes redan 1909 av John Evershed vid Kodaikanal-observatoriet i Indien. Med hjälp av de nya observationerna kan alla penumbrans flöden förklaras i termer av konvektion. Därmed är Evershed-effektens mysterium löst.

Att detektera de konvektiva nedflödena var inte enkelt. Följande ingredienser var nödvändiga:

* Hög spatial upplösning: Uppnåddes med hjälp av SST, den stadiga luften på La Palma, adaptiv optik och bildrestaureringstekniken MOMFBD.
* Hög spektral upplösning: Spektra av god kvalitet gavs av instrumentet CRISP .
* Ett sätt att se djupt in i solfläcken: Spektrallinjen från kol med våglängden 5380 ångström bildas i het gas och bär alltså med sig information från solatmosfärens djupaste lager.
* Ströljuskorrigering: Ströljus från atmosfären och teleskopet suddar till bilden på ett sätt som är svårt att bestämma. Här gjordes en modell av ströljuset genom att jämföra den observerade granulationen med teoretiska modeller. Då kunde man se hur stora ströljusnivåerna var och dra bort dessa från bilderna. Detta var helt nödvändigt för att de sökta nedflödena skulle bli synliga.
* Hastighetskalibrering: Det är mycket viktigt att med precision kunna översätta observerade våglängder för spektrallinjer till hastigheter relativt till solytan. Även detta gjordes med hjälp av teoretiska granulationsmodeller.

Hela materialet från KVA finns här:

http://www.solarphysics.kva.se/

Tycho Brahe-priset 2011

Årets upplaga av The Tycho Brahe Prize, som delas ut av European Astronomcal Society, går till britten, professor Michael Perryman (t v).

Priset får Perryman för sitt instrumentkunnande, inte minst i samband med ESA:s Hipparcos-projekt (High Precision Parallax Collecting Satellite). Som purung forskare fick han uppdraget att leda projektet och därmed den exakta positioneringen av 100 000 stjärnor.

– Til lykke, som Tycho skulle ha sagt.

Ett tag var Perryman även involverad i efterföljaren, Gaia, som ska sändas upp 2013 och vars mål är att mäta positionerna och radialhastigheterna för 1 000 000 000 stjärnor i Vintergatan och den lokala galaxhopen.

Astronomdagarna närmar sig

Vår radioastronom på Onsala-obsiset Cathy Horrelou håller i programmet för Astronomdagarna i höst i Göteborg och har inte så mycket sensationellt att avslöja ännu om innehållet men i alla fall följande. Att:
– Säkert är att Gösta Gahm ska ha Nordenmarkföreläsningen på torsdag kväll, middagen är på Barken Viking på fredag kväll – grattis för de första 100 anmälda –  och lördag morgon ska vara på observatoriet. Med visning av den nya LOFAR stationen som kommer att invigas måndag 26 september.

Allmänt tips – håll kåll här:

http://www.chalmers.se/rss/oso-sv/astronomdagarna-2011

Jordnära asteroider bumblingar från månen?

Vissa småasteroider  har en så låg hastighet visavi jorden att forskare ifrågasäter om de inte rentav är splitter från nedslag på månen. Ett aktuellt exempel är stenbumlingen 2009 BD på tio meter som vilat sig på nästan månavstånd i månader, skuggat jorden på deckarspråk. och nu i sakta mak rör sig förbi oss.

Det finns flera liknande rymdstenar.

Månförmörkelsen 15-16 juni

Kommande månförmörkelse i mitten av månaden, vars senare del kan ses från södra Sverige, blir intressant på en speciell punkt:
Kommer askmolnets finpartiklar från det isländska vulkanutbrottet senast att märkas? Om så sker, kan vi få en av de mörkaste alternativt  djuprödaste månförmörkelser på länge.

Bilder från Island lär inte komma att saknas.

Det finns inom månförmörkelseterminologin något som kallas Danjon-skalan, som vi glada amatörer med obeväpnat öga kan försöka rama in förmörkelsen i. På NASA:s hemsida har skalan denna gradering:

L = 0     Very dark eclipse.
Moon almost invisible, especially at mid-totality.

L = 1     Dark Eclipse, gray or brownish in coloration.
Details distinguishable only with difficulty.

L = 2     Deep red or rust-colored eclipse.
Very dark central shadow, while outer edge of umbra is relatively bright
.

L = 3     Brick-red eclipse.
Umbral shadow usually has a bright or yellow rim.

L = 4     Very bright copper-red or orange eclipse.
Umbral shadow has a bluish, very bright rim.

Dagens snyting

Apropå envigen mellan astronomerna Fritz Zwicky och Walter Baade (se tidigre W-bloggar), Mount Wilson/Mount Palomar-astronomerna som hatade varandra, måste jag citera från nätets Top 5 Biggest Assholes of Science:

Att Zwicky trodde att han var det största fenomenet i mänsklighetens historia sen uppfinningen av det skivade brödet.