Nr 95 2011
Stjärnkrocken är oundviklig
Jag tror (?) att jag skrivit om fenomenet på W-bloggen tidigare: Kolliderande stjärnor. Det måste ju ske nån gång i kosmos att stjärnor drabbar ihop, och nu har astronomerna – på Mount Hopkins, Arizona – hittat två vita dvärgar på sakteliga krockkurs. Stjärnorna snurrar runt varandra med en period av 39.1 minuter, och om några miljoner år kommer de att krascha in i varandra och bilda en heliumrik ny stjärna.
Forskarna bakom den kommande trafikolyckan är knutna till Harvard-Smithsonian Center for Astrophysics, CfA, och de berättar i sin rapport om hur sällsynt fenomenet är: Alltså att stjärnor smäller ihop och återföds i en ny himlakropp.
Fakta om detta vita dvärgpar:
* SDSS J010657.39-100003.3 ligger 7,800 ljusår ifrån oss, i stjärnbilden Cetus/Valfisken.
* Avståndet mellan stjärnparen är 225 00 km. En astronomisk nullitet! Avståndet är mindre mellan stjärnorna än mellan jorden och månen!
* Parets synliga vita dvärgstjärna har en vikt som motsvarar 17 procent av solens, den osynliga 43 procent.
* Närheten mellan stjärnorna är så liten att här pratar vi om ett klassiskt “space-time continuum”. Vad som menas med det kan du läsa i en bok av eller om Albert Einstein i en bokhylla nära dig!
* Här skapas gravitationsvågor.
* Om 37 miljoner år kolliderar stjärnorna och bildar en ny himlakropp.
Krocken är, har jag förstått, inte förhandlingsbar. Den måste ske. Men det positiva budskapet är att dvärgarnas sammanlagda massor är för små för att de ska kunna brisera i nästa liv som en supernova. De får ett gemensamt, ganska lugnt och harmoniskt liv i den nya tillvaron.
Astronomerna tror att gravitationsvågorna möjligen, möjligen kunna upptäckas av superinstrumentet LISA (Laser Interferometer Space Antenna).
Vad händer när neutronstjärnor brakar ihop?
Och som om ovanstående inte var nog, kommer nu också en rapport om simuleringar med hjälp av superdatorer av vad som händer när två neutronstjärnor smäller ihop! Framför allt kan de skapa gammablixtar.
Jag säger som åklagaren i TV-serien:
– I rest my case!
Erlanders memoarer
Då och då dyker jag ner i katakomberna i mitt lilla privatbibliotek och fiskar upp memoarböcker, som jag vill läsa om.
Som Tage Erlanders, vår längste statsministers egen berättelse om sitt politiska liv.
I memoardelen som handlar om åren 1955-1960 skriver han mycket om Niels Bohr och Patrick Blackett!
Naturvetenskap var inget som Tage var främmande förr. Så bodde ju denne urvärmlänning också en längre tid av sitt liv i lärdomsstaden Lund.
Maxwell och Saturnus
Det är mycket Saturnus just nu, och i det sammanhanget är jag nyfiken på vad elektromagnetismens fader James Clerk Maxwell egentligen hade för astronomiska intressen. Det visar sig, när man läser på. att han var en av de första (1857 ca) som definitivt bevisade – i avhandlingen On the Stability of the Motion of Saturn’s Rings – att Saturnus ringar inte kunde vara fasta och sammanhängande utan måste bestå av en multitud av mindre delar, alltså rymdstenar, isblock, partiklar helt enkelt.
Maxwells resonemang byggde, har jag förstått, på ren fysikalisk matematik, och där hänger jag ju inte med. På nätet finns iaf hans klassiska avhandlings huvudpunkter, och ur dem kan vi slå fast:
* En fast rings stabilitet förutsätter en ickesymmetrisk massfördelning, som även om det förekommit i verkligheten skulle det inte ha varat särskilt länge. Att ringsystemet inte är tjockare på ena sidan, tunnare på den andra, pekade inga observationer hellr på.
* Fasta ringar hade haft observerbara vinkelrörelser – ju längre ut, ju fortare hastighet per varv, ju längre in motsatsen. Detta stämde inte alls med observationerna, som snarast bekräftade Saturnus-månarnas rotationsperioder.
För drygt 150 år sen kunde Maxwell slå fast att ringarna består av ett “cloud of evenly distributed unconnected particles”.. . “the rings must consist of disconnected particles; these may be either solid or liquid, but they must be independent”.
En storartad beräkning, som visat sig hålla i stort sett.
Viktiga århundraden
När jag för mig själv pedagogiskt försöker sammanfatta de geografiska tyngdpunkterna i astronomins utveckling från renässansen framåt, får jag ofta upp denna länderfördelning i mina hjärnhalvor. Har jag rätt eller har jag rätt?
√ 1500-talet: Polen, Tyskland, Danmark/Skåne.
√ 1600-talet: Italien, Frankrike
√ 1700-talet: England
√ 1800-talet: England, Tyskland
√ 1900-talet: USA
√ 2000-talet: USA? EU? Kina? Japan?