Nr 48 2010
Farfarsfar och Hallys komet 1910
- När farfarsfar inte badade i Mölle, stod han sannolikt i stället och tittade på Halleys komet. Året var 1910, och i dagarna för exakt 100 år sedan kunde en lätt uppskrämd mänsklighet följa kometens utveckling och dess bana på norra himlavalvet.
- Skräcken kom sig av att i kometens svans hade upptäckts giftiga kolväten typ HCN, blåsyra, och att svansen kom att svepa över jordklotet. Men ingenting skedde – ingenting KUNDE ske.
Tack till min stringer Christian Vestergaard som erinrar om 100-årsspektaklet, som bl a skildras på denna tysk sajt:
– Denna passage blev “magnitudmässigt” ganska bra för dåtidens observatörer. En viss professor Campbell på Lickobservatoriet noterade 20 maj på morgonen att kometens tydligt krökta stoftsvans hade växt till sig till 140 grader! Inte så dåligt det heller.
Tyske astronomilegendaren Max Wolf var den förste som återupptäckte kometen 12 september 1909, sen gick det fort – perihelium-passagen ägde rum 20 april 1910, 20 maj var kometen som närmast jorden (0,15 AU) och kärnans magnitud låg då på -1.
Sista observationen ägde rum 22 april 1911 vid La Plata-observatoriet i Sydamerika.
Halleys komet, som ju återkommer vart 75-76 år, har nästan observerats sen Hedenhös dagar – kinesiska observationer 240 f Kr är de äldsta riktigt säkert belagda iakttagelserna.
Vi som hoppades på ett da capo 1986 blev djuuuupt besvikna. Den Halleypassagen var ett svagt eko av det farfarsfar och hans generation upplevde, och frågan är om jordborna nånsin får uppleva något liknande igen. Desto viktigare var den närkontakt med kometen som t ex sonden Giotto genomförde och som gav oss massor av ny information.
Just nu laddar Halleys komet batterierna långt ut i planetsystemet för återkomst runt år 2061.
Ungdomlig sommarträff i Klingenthal
Hans Bengtsson tipsar om sommarens International Astronomical Youth Camp (IAYC):
– IAYC hålls i Europa år efter år efter år och ger en fantastisk möjlighet för astronomiintresserade ungdomar att träffas. Dock har den alldeles för litet svenskt deltagande, kanske för att vi inte gör så mycket reklam för arrangemanget.
– Förresten är du delvis ansvarig för att IAYC finns! Träffen startades i regi av IUAA en gång i tiden, och jag var själv med en av de första gångerna, det var i Bologna i augusti 1971. Minnen för livet fick jag.
– Dagens unga svenska amatörastronomer borde utnyttja möjligheten bättre, kan man tycka. Några lediga platser finns än så länge kvar till IAYC 2010 i Klingenthal i Tyskland 1 – 21 augusti.
Asteroiden Malmö – vad vet vi (inte)?
Malmö, Helsingborg, Göteborg och Stockholm – men INTE Uppsala – har asteroider namnade efter sig. Som Malmöbo är jag speciellt nyfiken på “min egen” småplanet, som upptäcktes, om jag förstått saken rätt, i slutet av 1980-talet.
Asteroiden pendlar i en svagt elliptisk bana (excentriciteten 0,0343) mellan 2,5 och 2,7 jordavstånd AU och tillhör således huvudbältet av asteroider. Absoluta magnituden, mätt från avståndet 1AU, är på 14,1 magnituder, så Malmö bör kunna ses t ex från Oxie.
Numret i katalogerna är antingen, som hos JPL, 10550 Malmö eller 1992 RK7 eller 1989 YZ eller 1991 JP6.
Malmö har observerats ett antal hundra gånger, under tio perihelium-passager, och nästa perihelium infaller 5 juli 2012.
Jag har förgäves jagat uppgifter om Malmös storlek, men helt obetydlig kan asteroiden inte vara. Inte med den magnituden. Gissningsvis ligger storleken nånstans emellan några hundra meter och ett par kilometer.
1992 sågs asteroiden från La Silla av den välkände belgiske “Minor Planet”-astronomen Eric W Elst, som upptäckt tusentals småplaneter. Men om det var Elst som från början upptäckte Malmö vet jag inte, sannolikt var det i stället Robert H MacNaught vid Siding Spring-observatoriet utanför Canberra, Australien. Och sannolikt skedde det med den gamla Uppsala-Schmidten där, vilket gör Uppsalas “tystnad” bland de svenska stadsnamnade småplaneterna ytterligare pikant. Å andra sidan har Fyris-profilen Gösta Knutsson fått en egen asteroid uppkallad efter sig liksom Pellesvanslös, Maja, Måns, Billochbull och Gammelmaja.
Tysk hann före Edlén?
Prioritetsstrider inom astronomin är ett spännande forskningsområde. Vem gjorde vad ALLRA FÖRST? I Sverige är vi stolta över den noble Bengt Edléns upptäckt runt 1940 att de förbjudna linjerna i solens koronaspektrum hade med extremt kraftiga joniseringar t ex av järnatomer att göra, så kraftiga att koronans temperatur måste ligga omkring 2 miljoner grader C.
Nu läser jag i en tysk avhandling (Michael P Seiler, Kommandosache “Sonnegott”), som handlar om den av Hermann Görings Luftwaffe sponsrade tyska solforskningen under Hitler-åren, att Walter Gotriam var inne på det edlénska spåret innan svensken!
Gotriams namn i upptäckarhistorien är helt försvunnet.
Å andra sidan hade denne tysk, som inte var nazist vad jag vet, inte samma torra humor som Lundaprofessorn Edlén, som fick läsa ett brev till kollegan Indrek Martinson från en rysk forskare:
— Varför har Edlén aldrig tilldelats Nobelpriset?, undrade ryssen.
Edléns kommentar till Indrek:
– Det är bra att de ställer den frågan – de skulle vara bra mycket värre om man frågade: “Varför har Edlén egentligen fått Nobelpriset?”