Dagmar-observatoriet på Ven

Det kommer att handla mycket om observatoriebyggen/byggare i dagens blogg, och vi startar på “himmaplan”: Tack SOM VANLIGT till bloggens flitige och uppskattade medarbetare Hans Bengtsson, som grävt och fortsätter  gräva fram  allt  värt att veta om Bertil Berggren och dennes observatorium på Ven – lektorn och amatörastronomen som verkade längre på Ven än själve Tycho Brahe.

På en punkt hade Berggren och Tycho dock en sak gemensamt: De var tvungna att skydda sina instrument från blåsten, Ven är verkligen en vinpinad ö. Berggren  löste problemet genom sin märkliga kupolbyggnad, Tycho genom att delvis gräva ner Stjärneborg.

Ordet till Hans:

– Fotot från ca 1930 visar Bertil Berggrens observatorium på nordöstra Ven, “i närheten av Haken”, alldeles ovanför den 30 meter höga Backafallsbranten.

– Visst är det en märklig och lätt surrealistisk syn! Dagmar-observatoriet, som det döptes till efter Bertils syster, byggdes 1929 och bestod först av två fyrkantiga trätorn med mellanliggande balkong. Tornen rymde bl.a. en verkstad och ett elektricitetsverk som försåg inte bara tornen utan likaså boningshuset nedanför branten med belysning.

– Det var tänkt att det ena tornet skulle hysa teleskopet, som från början var en 8 cm refraktor med Rodenstock-objektiv och brännvidd 120 cm. Men Berggren lyckades inte få tillräcklig stabilitet i denna konstruktion, utan byggde istället en kupol strax intill där teleskopet satt stadigt och ekvatorialt på en cementpelare.

Romanen om Yerkes

Theodore Dreiser (1871-1945) är en av mina amerikanska författargurusar, mest tack vare sin banbrytande roman An American Tragedy (1925 ) som genom Dreisers  research- och intervjuteknik bildade skola t ex för Truman Capotes dokumentärromans-skrivande (Med kallt blod, 1965-66). Dreiser skrev också en omfångsrik trilogi på temat “Trilogy of Desire” vars huvudfigur Frank Cowperwood helt kalkerades på 1800-talsindustrialisten och mångmiljonären Charles T Yerkes liv och verk i Chicago. Romanens andra del, som heter The Titan (1915), har ett kapitel om hur världens största refraktorbygge utanför Chicago kom till, det som i verkligheten blev Yerkes-observatoriet.

Dreisers berättelse fokuseras kring superkapitalisten Cowperwood och hans behov av kapital för att finansiera utbyggnaden av Chicagos kollektiva kommunikationsnät. Bankerna  var ovilliga, och konkurrenterna och fienderna satte krokben så ofta de kunde.

Citat ur romanen:

“At this psychological moment enter, as by the hand of Fate, the planet Mars and the University.”

Det nyuppförda Chicago-universitetets utsände berättar i romanen att de behöver 40 000 dollars till refraktorbygget och att i England har optiker hittat en stor kristall, som det kommer att ta fyra-fem år att slipa till världens största teleskoplins.

Det som från början var tänkt som en liten delgåva, slutar med att Dreisers superkapitalist, sedan han tvinnat sina mustascher, skänker både mark, byggnad och hela teleskopet till universitet. Gåvan blir till en världsnyhet, och om nu Mr Cowperwood hade pengar att skapa världens största observatorium så var han också intressant som låntagare hos bankerna. De vågade inte längre säga nej. Det ena gav således det andra tack vare teleskopet.

Detta är en roman, som, det måste sägas,  inte helt överenstämmer med verkligheten i vilken ju “alla tiders observatoriebyggare” George E Hale hade ett avgörande finger med i spelet bakom Yerkesobservatoriets tillkomst. Och linserna kom inte från England, de fabricerades i USA. Mr Yerkes såg i observatorietbygget dessutom en chans att bräda James Lick och det efter Lick döpta observatoriet. “Lick the Lick” blev ett av Yerkes slagord.

Men hur ofta förekommer en observatoriemecenat som romanfigur?

Världens vackraste kupolbyggnad?

Astronomi och estetik i form av arkitektur, är en spännande kombination, som jag ska be att få återkomma till. Tycke och smak kan alltid diskuteras, absolut, men om vi nu letar med ljus och lykta efter den VACKRASTE kupolbyggnaden i världen så undras: Vad tycker ni om numera kulturminnesförklarade L´Observatoire de Nice i Frankrike?

Stilrent, klassiskt, i väggarna inflikade kolonner med joniska kapitäl. Lätt ljusröd färgton genomgående. Kanske lite för mycket av mausoleum över huset, men visst finns det en TANKE, en konsekvent idé, bakom byggnaden från 1879, som hyser en 18 meter lång refraktor med linsen 76 cm.

Jämför denna observatoriearkitektur med dagens tråkiga, alltid kritvita (jag förstår skälen i och för sig) observatoriebyggen i en sorts “funkis”-stil. Inga ornamenter, ingenting på utsidorna. Som byggnader döda utifrån.

Arkitekten till Nice-observatoriet hette Charles Garnier och vem tror ni ritade kupolen? Rätt svar: En viss Monsieur Gustave Eiffel.

På l’Observatoire de la Côte d’Azur, som den astronomiska institutionen heter på Mont- Gros i dag, forskas i en hel radda spännande och hyperaktuella  ämnen. Och härifrån planerar särskilt observatoriets datafolk, har jag förstått, sitt så kallade Cassiopée Lab, som utgör en viktig del av den astrometriska GAIA-missionen (se blogg nr  47).

Fler vackra – och fula! – observatoriebyggnader framöver. Tipsa mig gärna om dina kandidater.

Rena observatorieidyllen!

En av de finaste upplevelser jag haft på ett observatorium, var i samband med ett besök på Royal Greenwich Observatory, RGO, som på 60-talet låg nära slottet Herstmonceux i södra England. Så småningom flyttades verksamheten även bort härifrån, det stora Newton-teleskopet skeppades till Kanarieöarna. Byggena i Herstmonceux, med dess geometriska utplacering (kolla bilden, det är inte bilden som är spegelvänd, det är verkligheten) och med dess vackra omgivningar och dammar riskerade sotdöden.

Nu finns här dock  ett Observatory Science Centre där astronomin naturligtvis är en viktig del. Varje höst genomförs t ex en Astronomy Festival här, som brukar locka massor av amatörer och en och annan icke-folkrädd proffsastronom.

I en av kupolerna står också den 13-tumsrefraktor som användes under solförmörkelsen i Brasilien 1919 för att avgöra om Einsteins gravitationsteori var fiction eller fakta. Det blev  emellertid Sir Arthur Eddington som på andra sidan Atlanten under samma solförmörkelse, i Afrika, definitivt kom att avgöra den frågan och samtidigt göra Albert Einstein till en världskändis.